Hörneå bys hemsida www.becken.se
Trasmattor och pappersmassa - del 7
Nu blir det olidligt spännande kring historien om "trasmattor och pappersmassa", del 7. Detta är kultur som berör! Återigen är det Curt Carlsson som kommer med intressant information från Norrsundet/Hamrångefjärden norr om Gävle.
Vi repeterar en kortfattad historisk resumé;
Då pappersmassa (träfibrer) ersatte textillump i papperstillverkningen, förlorade utslitna kläder sitt "värde" som lump. Genom att klippa kläderna till remsor vävdes istället mattor. Med tiden uppstod istället ett motriktat nyttjande att uttjänt filterduk från pappersindustrins maskiner, som repades upp till garn att dryga ut och förstärka trasmattorna med. Ett dubbelriktat cirkulärt fenomen av återbruk och hållbarhet, skulle man kunna kalla det med ett trendigt ord.
Läs tidigare artiklar på temat - Trasmattor och pappersmassa - del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6. Nedan följer lite aktuell konversation med Curt, sista veckorna (inom parentes, Skribentens förtydliganden):
Hej!
Filtmattor från massaindustrin är intressantare än man kan tro. Jag pratade med en dam på Länsmuseet i Gävle som hade en uppsats 1991 om mattor gjorda i Vallvik, skriven av en dam Karin Häger, i Söderala i närheten av Vallvik. Hon på museet blev jätteentusiastisk när hon hörde att vi "grävde" (i ämnet om trasmattor)!
//
Bifogar uppsatsen som också blev införd i Läddikan (se nedan, kommentar till bild 1).
//
Har nu talat med Karin Häger, som vi nog kommer att träffa framöver.
Hälsningar och skön vinter! /Curt
Mycket intressant, det Curt kommit fram till, och vore mycket intressant att träffa Karin Häger. Det finns säkert många intressenter i Hörnefors kring detta ämne, inte minst inom Hörnefors vävförening.
Bild 1. Läddikan 1991 del 4, som Curt nämner. Läddikan tolkas vara en bok utgiven av Högskolan Gävle-Sandviken, alternativt Länsmuseet Gävleborg. Curt skickade en PDF-fil till Redaktionen och där Curt fått tillåtelse av både författare och utgivare att återge texten på Becken-Webben.
Bild 2. Inledande rader ur Läddikan 1991, del 4, som Curt Carlsson skickade till Redaktionen och med tillåtelse att återge på Becken-Webben. Författare är Karin Häger från Söderala.
De inledande orden i Karin Hägers text (bild 2) säger väldigt mycket om vad det handlade om. Som referens kan man läsa mer i tidigare artiklar om trasmattor och pappersmassa. Dessutom kan man läsa om vira-parti och vira-duk i gamla artiklar om Hörnefors Sulfitfabrik! Fortsättning följer- nedan.
<<<o>>>
Skribenten skriver fort på datorn och nedtecknade artikeln, som tyvärr inte gick att extrahera digitalt. Här nedan är således den text som Karin Häger författat 1991.
Under 1930-40-och 50-talet vävdes mattor med inslag av s.k. pappersfilt. Råvaran, pappersfilten, utgjordes av kasserade yllefiltar, som användes för att transportera pappersmassa i sulfitfabriker.
Vid 1924 år Parisutställning visade Sundsvalls Förenade Verkstäder en ny maskin för massaframställning, där massan transporterades på filt. Tidigare hade man använt enbart viraduk av brons.
En maskin av denna typ togs i drift vid Vallviks sulfitfabrik 1926.
De yllefiltar som användes inom svensk sulfitindustri tillverkades vid tre olika fabriker i Sverige; Skandiafilt i Högsjö i Sörmland, samt Wallbergs och Nordiska filt, båda i Halmstad. De senare har senare köpts upp av det amerikanska företaget Albany. Pappersfiltar för svensk industri tillverkades dessutom i Finland (Tammefelts i Tammerfors) samt i Norge.
Filtarna i Vallviks sulfitfabrik mätte 2.80 x 14 meter respektive 2.80 x 7.60 meter. De var endera slangvävda, dvs vävda utan skarv tvärsöver, eller sammanvävda manuellt ca 10 cm. Såväl varp som inslag var från början av ylle av hög kvalitet, ofta av australiensisk ull. Filten valkades så att den inte krympte i maskinen samt impregnerades för att ta åt sig, och samtidigt släppa ifrån sig , så mycket vatten som möjligt. Varje filt hade sitt ”ID-nummer”, dvs mått som var exakt anpassade till den maskin de skulle användas i.
På 1950-talet började man blanda in ca 25% syntet i filten för att på 60-talet vara uppe i 75% syntet. På 70-talet hade man helt övergått till syntetmaterial.
Tre typer av filt användes i processen. De kallades första, andra och tredje pressfilt. Första och andra pressfilten var av tunnare kvalitet och utsattes inte för så hård press. Den massa som transporterades på dessa hade högst 1.5% torrhalt. Efter första och andra pressmomentet var torrhalten uppe i 20-25%, för att efter den kraftiga tredjepressen nå 45%. Filtarna utsattes följaktligen för en allt högre belastning mot de hårdgummerade gjutjärnsvalsarna. (Tredjepressfilt kom i bruk först på 1950-talet.)
Filtarna kördes ca två veckor, därefter tvättades de och kunde då användas ytterligare ca en vecka (i undantagsfall högst en månad sammanlagt). Detta gällde Vallvik. Vansätersfabrikens filtbana gick långsammare. Där kunde man använda tunnare filt. Eftersom den inte heller behövde pressas så hårt höll den också längre.
När filten inte längre gick att använda i maskinen kasserades den. Det hände också att filten gick sönder redan när den skulle läggas på eller att den tidigt fick fettfläckar av olja eller dylikt, som radikalt försämrade dess vattenupptagningsförmåga. Dessa tidigt kasserade filtar var mycket attraktiva som mattmaterial, då de varken var slitna eller bemängda med massafibrer. Filtarna, som vägde upp till 50 kg, såldes till en början för 1:-/kg, men skänkte sedermera bort. Hugade spekulanter fick teckna sig på en lista hos verkmästaren eller förrådsmannen, som sedan fördelade den kasserade filten. Ibland var filten mycket hårt sliten, i synnerhet under kriget, då man på grund av materialbrist körde filtarna så länge som möjligt. Det hände t.o.m. att man lagade trasiga filtar.
De utlämnade, kasserade filtarna skars upp i mindre stycken, som hängdes över en stång eller spikades upp på en vägg. Därefter repades filten upp i såväl varp som inslagsgarn. Ibland var filten så hårt pressade att man inte kunde ta tillvara varpgarnet, utan fick klippa bort det.
Filtgarnet skarvades sedan ända mot ända, härvades och tvättades i något neutralt tvättmedel. Ibland måste garnet först tvättas i fotogen eller kristallolja för att hartsresterna skulle försvinna. Efter tvätten färgades en del av garnet, då oftast med Härvans färgpulver men även, främst på 1950-talet med växtfärger. En del garner skickades till Bergå för färgning.
Mattor av de mest skiftande slag vävdes av detta filtgarn, som var av mycket olika grovlekar och kvaliteter. En del av de grövsta, kabeltvinnade garnerna delades upp i tunnare delar, som bl.a. vävdes till sniljor.
I Vallvik upplät dåvarande fabrikschefen Ryding sitt hönshus som vävstuga. Den låg på Knaperudden, inte långt från fabriken. Vävstolarna var privatägda. Några särskilt vävkunniga kvinnor, bl.a. Matilda Lydén och Ida Wannberg, satte upp vävarna så att övriga vävintresserade kunde få väva sina mattlängder.
När man gjorde stormattor vävde två och två tillsammans. Man kunde också väva dörrmattor i stormattsvarpen genom att dela på den och väva två mattor i bredd.
I Söderala köpte kvinnorna, i grupper om fem till tio delägare, stora vävstolar tillsammans. Exempel finns på vävstolar med en bredd av fyra meter, där man vävde stormattor, inte bara av pappersfilt, utan också av trasor.
Karin Svensk, Ina, Söderala, berättar hur hon som 15-åring, tillsammans med sin pappa, år 1940 cyklade till Ringnäs fäbodar för att hämta filt som låg i sängarna, därför att garnet hemma inte räckte till den planerade mattlängden. Bitar av pappersfilt användes alltså även som underbredor i sängarna, då ofta i fäbodstugor eller liknande.
Pappersfiltarna användes även direkt, utan upprepning, som mattor, där ullgarn syddes in i filten som mönster t.ex. som glesa rya-knutar. Mattan kantades då med ullgarn.
När syntetinblandningen ökade, minskade väverskornas intresse för materialet. Dessutom började filttillverkarna göra en filt som inte gick att repa upp eftersom filten hade nålats, detta för at höja slitstyrkan.
Det största intresset för pappersfilt visades under 1940- och 50-talet. Under den perioden var också ullkvaliteten som högst.
Filtgarn av hög ullkvalitet som dessutom filtats hårt i massaprocessen, utgjorde ett oerhört slitstarkt mattmaterial, som knappas går att slita ut. Exempel finns där varpen i mattorna gick sönder, men mattans åter repats upp och filtgarnet återanvänts än en gång.
De varpgarner jag stött på, i de mattor jag analyserat, har huvudsakligen varit av linnemattvarp, men också bomullsmattvarp, såväl färgad som naturell, samt s.k. Fridsbackavarp, ett flerfärgat, enkeltvinnat garn från Fridsbacka repslageri utanför Söderhamn.
Filtgarnskvaliteterna har varit mycket växlande. Jag har funnit inte mindre än 16 olika kvaliteter i Söderala.Karin Häger
Vi tackar Karin Häger för denna detaljerade berättelse, i kulturens tecken och som ger svar på många trasmattors mysterium. Dessutom tack till och med referens till Högskolan Gävle-Sandviken och till Länsmuseet Gävleborg. Tack även till Curt Carlsson.
Gunnar Engström, 2021-03-17
Kontaktuppgifter exponeras enligt medgivande - för läsare som har information om trasmattor med inslag av återvunnet garn från massaindustrin och önskar kontakt: Curt Carlsson, curt.carlsson@hotmail.com, 070-6183232Besökare